Vädret är fantastiskt, jag har sovit i flera dagar och känner mig frisk och rask. Jag har dansat samba och varit på yoga.

Jag vill skriva ett roligt, spännande och härligt inlägg. Men jag har liksom inget att skriva.

Ska jag skriva om när jag fick epitetet ”militant kamplebba som hatar alla män”? Eller ska jag skriva om när jag svimmade på Brommaplan en gång för länge sen? Ska jag kanske skriva om när jag blev rånad i Hamburg, eller när jag fick sova på stadsmissionen i Malmö? Eller när jag åt en korv med bröd med Gösta Ekman i Brommarondellen?

Jag kanske kan skriva om när mitt barn, med sin brandbil i ena handen klättrade upp på scenen när det ganska kända bandet spelade. Hur han därefter knackade saxofonisten på låret och frågade om han ville byta sin saxofon mot barnets röda brandbil? Det var ganska roligt. Ska jag skriva om det kanske?

Eller ska jag skriva om kommunorkesterns spelning på Stora torget, när jag spelade bas till en tråkig vals och noterna blåste bort och jag fick hjärnsläpp och spelade något helt annat. Men utan att röra en min? Det var också ganska festligt.

Jag kanske kan skriva om när jag var ung punkare och muckade med alla skinheads jag såg. Inte jättesmart. Men, det är egentligen inte så mycket att säga om det.

Jag kan skriva om när jag hade dödsskräck i Slänggungan på Liseberg? Den absolut läskigaste åkattraktionen någonsin. Eller när jag bjöd Manu Chao på min 40-årsfest? Fast han kom ju inte, så det är inte heller så mycket att orda om.

Nä, jag tror jag skiter i det här med inlägg denna vecka. Ha det gött!

Två gånger har det hänt. Jag var oförberedd båda gångerna. Den första gången tog hårt. Att komma tillbaka till plus minus noll tog två år. Att få tillbaka nyfikenheten tog två år till. Att känna lust till nya utmaningar och utveckling ännu ett år. Sedan blev det nästan som innan. Det som gick förlorat var ljud-”tåligheten” och förmågan att naturligt varva ner efter en stressperiod.

Efter den första gången och åren som följde, tänkte jag att det aldrig skulle få lov att hända igen. Att arbete inte är värt att gå sönder för. Att jag inte är oumbärlig. När en går sönder tar en annan vid. Lätt som en plätt. Så skulle det aldrig bli igen. Jag var noga och lät det ta lång tid innan jag jobbade fullt igen. Det gick bra. I många år gick det bra.

Den andra gången gick det mycket fortare. Jag förstod att jag var stressad. Men det var ett så spännande jobb. Det var så givande. Allt hängde på mig. Så kändes det. Till en början en ganska skön känsla. Jag var viktig. Det jag gjorde var viktigt. Jag hade jobbmobilen på dygnet runt. Låstekniker, larminstallatörer, hantverkare, elever, kaffeleverantörer, lärare, brandtillsynsrutiner, utrymningsvägar, hemsidan, sjukanmälningar, föräldrar, vikarier, rektorer och administratörer. Kommuner. Busskortsfakturor, skolmåltidsavbokningar, specialkost. InfoTVn. Bokföringen. Löneadministrationen. Schemaändringar. Högtider, köksansvarsschema, tidrapportsdeadlines, hjälp med att få lösenord. Stearin från luciakronan i det långa håret. Tvåhundra studieplaner. Hemsidan. Alla ville allt och så mycket mer.

Men jag hade koll. Jag kunde tecknen och höll utkik. Jag jonglerade framåt i jobbkaoset och höll koll. Jag jonglerade ända tills den där sista kvällen, en fredag. Jag var ute på ett livsviktigt ärende. Klockan var åtta på kvällen. Jag hade varit på Överskottsbolaget och köpt hinkar. Tjugo hinkar som jag tog med mig tillbaka till jobbet. Jag satte  en soppåse i varje hink och ställde ut hinkarna i lokalerna. Det var så oerhört viktigt att de där sophinkarna kom på plats, den där fredagskvällen i slutet av september. Det var så oerhört, oerhört viktigt.

Klockan var närmare halv tio när jag kom hem. Min sambo och våra gäster hade ätit för länge sen. De satt i soffan och såg en film. Själv kunde jag inte sluta gå. Jag gick omkring i lägenheten och kände hur det mullrade och spände i hela kroppen. Jag försökte sova men det gick inte. Jag skulle explodera. Som ett vulkanutbrott. Nu. Eller nu. Eller nu. Hela natten höll det på. När det hade blivit morgon gick jag till akuten. Jag gick så fort jag kunde för att inte känna vulkanutbrottet som mullrade allt starkare.

Jag exploderade med stil. Gick in genom dörren till akuten, fram till receptionen och exploderade framför luckan.

Där låg jag som ett gammalt vulkanutbrott.

Mitt blodtryck var så högt att läkaren först bytte apparat (den måste varit trasig). När det inte gjorde någon skillnad fick jag ”vila” en timme innan det togs ett nytt. Ingen skillnad. Jag var två veckor från en hjärtinfarkt.

Det tog en vecka att sluta explodera. Sedan gick det ytterligare ett par veckor när jag bara låg och stirrade in i soffans rygg. Efter det började jag släpa mig ut, runt Slottskogen någon kilometer. Min kondition hade på några veckor blivit som en storrökande 87-åring. Jag som nyss sprang 10 km utan problem, fick nu släpa mig fram två kilometer i promenadfart. Med gråten i halsen och flåset slamrandes i huvudet.

Jag fick låna en hund. Det hjälpte.

Det gick snabbare den här gången. Det gick snabbare att bli sjuk men också snabbare att bli bättre. Det som gick förlorat denna gång var kreativiteten och sömnen. Det tog ytterligare tre år att bygga upp en apparat som fungerar, som hanterar stress och hjälper mig arbeta utan att arbeta ihjäl mig. Sömnen är som den är och ljudkänsligheten får jag nog också ta i hand. Men jag tror att det jag lärt mig har gjort mig mer stresstålig än någonsin.

En sak har jag insett. Det går inte att märka när det är på gång. Då har det redan hänt. Det handlar inte om att vi är stresskänsliga, ömtåliga människor, tvärtom. Att vara högpresterande, ha höga ambitioner och passion för sitt yrke är livsfarliga aktiva komponenter i utmattningsexplosionen.

Jag har lärt mig en sak till, den viktigaste.

Jag är alltid utbytbar.

Det är du med.

Men inte som min vän.

”Ja, jag tänker i alla fall i n t e spela på nån karneval i morgon” sa den ena tanten upprört i baksätet på den gamla Volvon, där de tröskade fram längs Reeperbahn en sen natt i september.

Tanterna var på karnevalsresa. De hade planerat resan länge och bestämt att de skulle ta bilen hela vägen från Göteborg till Hamburg. Det gick bra ända tills de startade GPS:en vid avfarten till Hamburg. Sedan gick det inte så bra. Under ett par timmar kryssade de kors och tvärs genom Hamburg, in på varenda smågata och genom vartenda bostadskvarter innan de upptäckte att GPS:en stod på ”walking mode”. När de väl var framme vid platsen för repetitionen var maten slut. Alla höll på att kränga på sig instrumenten inför den tre timmar långa repetitionen.

Långt senare skulle tanterna äntligen få sova. De skulle sova i en gymnastiksal tillsammans med alla andra deltagare, vilket var närmare ett sjuttiotal. Tanterna gjorde ofta resor som denna. Deras kunskap om de bästa luftmadrasserna, kuddarna och pumparna var djupgående. De var rutinerade och förberedda. Den som kom först (ur buss eller bil) rusade in i sovsalen, slängde ut saker på golvet för att täcka en sovyta, stor nog för alla tanter, i den bästa delen av salen. Den bästa delen av salen var alltid så långt från entrén som möjligt, nära ett strömuttag, mot en vägg och helst också vid ett hörn. Medan denna attack pågick plockade de andra tanterna lugnt ut packningen ur bil eller buss och kom efter.

Tanterna var nöjda med placeringen även denna gång. De pumpade upp sina rejält tilltagna madrasser, bäddade med sina täcken, lakan och kuddar och letade tillsammans upp omklädningsrummen med tandborstarna i högsta hugg. Till slut, iförda pyjamas och flip flops, med öronproppar i öronen för att slippa snarkljuden kröp de ner under sina täcken. De hade precis slumrat till när det hände.

”I’M SO SORRY EVERYONE” ropade rösten med tysk accent. ”I’M SO SORRY, BUT WE ARE GOING TO HAVE TO LEAVE, WE CAN’T SLEEP HERE. WE CAN NOT SLEEP HERE!” Av olika anledningar, som tar för lång tid att beskriva här, blev allihop utslängda från sovsalen. Klockan var två på natten. En hel del tumultartat packande och svärande senare stod, satt eller låg alla karnevalsmusiker på parkeringen utanför. Bland dessa sjuttio personer fanns tre mycket ilskna tanter tätt intill Volvon, redo att spurta.

Samtidigt väckte tre desperata karnevalsarrangörer halva Hamburg för att hitta en annan sovplats för sjuttio personer. Till slut lyckades de. En annan sovsal var funnen. Tanterna fick order om att följa efter en annan bil och färden gick genom Hamburg. Det gick ganska bra till en början, men plötslig var bilen framför försvunnen. Tanterna irrade omkring på gatorna surare och surare. Ilsket svängande hit och dit utan att veta alls vart de skulle. Tre trötta tanter i pyjamas som snart befann sig ensamma i en trött gammal Volvo på Reeperbahn. ”Ja, jag tänker i alla fall i n t e spela på nån karneval i morgon” sa den ena tanten upprört.

Tro det eller ej, men en hel del detektivarbete senare hittade tanterna den nya ”sovsalen”. När de äntligen kom fram hade alla andra redan pumpat upp sina madrasser och låg packade som sillar på det kalla betonggolvet. Det nya sovstället var en lastbrygga till ett lager. Klockan var fyra på morgonen när tanterna lyckats pressa in sina madrasser mellan de andras. Under ilsken tystnad kröp de ner under sina täcken.”Ja, jag tänker i alla fall i n t e spela på nån karneval i morgon” hördes det muttrade från en av luftmadrasserna, innan sömnen tog över.

Sex timmar senare stod tanterna i paraden och spelade. Allt var glömt. Fyra timmar av sambaeufori för tre riktigt trötta tanter var som en vecka på spa och det blev en lyckad karneval trots allt. Efter denna resa började tanterna frikostigt dela med sig av sin gedigna kunskap om sovsalar till andra mer orutinerade sambistas.

Själva bodde de varje gång efter denna på hotell.

Jag läser en intervju med en känd musiker som bor i Nashville men är uppvuxen i Kville. Han berättar om hur han alltid kommer att ha Kville närmast hjärtat. Att det ställe en kommer från alltid betyder något särskilt. Alltid har en positiv klang.

Jag tänker på hur mitt uppväxtområde klingar av minnen i mig,  känslan av att detta är hela världen. Jag visste inte att det fanns andra världar. Jag var ett av alla de barn vars föräldrar gjorde allt för att ge oss det de inte själva fått. Som lappade våra byxor med fina textillappar med flaggor eller fotbollar på. Som även om de inte hade råd, köpte gummistövlar av märket Tretorn. För det skulle en ha. Som snickrade ihop hemmagjorda platåträskor när deras barn (läs: jag) bröt ihop av gråt för att de inte hade råd när ”alla andra fick”.

Ett av alla barn som hade lyxen att bli skjutsad till skolan någon gång. Som hade en pappa som åkte till Obs-stormarknad sent på kvällen för att byta barbiedocka när jag deras barn (läs: jag) låg i tårar på golvet och skrek av ilska. För att han hade köpt fel sort. Jag minns att vi varje söndag fick ett wienerbröd efter maten. Även om de var gårdagens så var de jättegoda.

Jag tänker på hur jag ibland följde med någon klasskompis hem, till ett hem fullt av spritflaskor och en sovande vuxen i soffan. Eller ett hem med en påverkad vuxen och en slagen hund. Eller en blodig storebror. Eller något annat. Jag tänker på hur bra jag själv hade det, hur tryggt mitt hem var. Att mina lakan var rena doftade gott. Hur mina föräldrar gjorde allt för mig och mina syskon.

Jag minns också hur jag ibland blev så överfylld av kärlekskänslor att jag var tvungen att springa till mamma, krama om henne hårt mitt i dammsugandet, och säga ”Jag älskar dig jättejättemycket.” Hur hon alltid svarade ”Jag älskar dig också, jättejätte, jättemycket”. Med dammsugarslangen kvar i ena handen. Hur hon varje kväll pussade mig god natt och sa att hon skulle älska mig så länge hon levde och till och med efteråt.

Jag minns att min mamma hämtade mig från förskolan. Vi hade samma procedur varje dag på väg hem. Jag med min hand i hennes. Som ett mantra varje eftermiddag:

”Mamma kan jag få ett glas saft när jag kommer hem?”
”Vad vill du ha för saft?”
”Jag vill ha apelsinsaft”
”Ja, det kan du få. Men bara ett glas.”
”Ja, bara ett glas.”

Så många minnen.

 

Jag läser en intervju med en känd musiker som bor i Nashville men är uppvuxen i Kville. Han berättar om hur han alltid kommer att ha Kville närmast hjärtat. Att det ställe en kommer från  alltid betyder något särskilt. Alltid har en positiv klang.

Jag tänker på hur det inte stämmer för mig. Jag tänker på hur det knyter sig i halsen och jag får svårt att andas när jag börjar närma mig min uppväxtplats. Jag har inte åkt dit med kollektivtrafik en enda gång sedan jag flyttade därifrån för trettio år sedan. Ett par gånger har jag åkt igenom med bil. Andnöd varje gång, där i backen precis innan svängen ner till min förort.

Jag tänker på hur mitt uppväxtområde klingar av dåliga minnen i mig, minnen av känslan av att detta är hela livet, det finns inget annat. Detta är hela världen. Jag visste inte att det fanns andra världar än min.  Jag var en av alla barn med skit under naglarna, lappade byxor, stoppade strumpor och gummistövlar. Som passerade blottare på väg till skolan, som såg misshandel, självmord och mord. Som bara fick ta och ta från de större killarna, de större tjejerna. Från alkisarna och pundarna.

Jag tänker på hur jag en gång fick följa med en kompis hem. Hon bodde i andra änden av staden. Jag hade aldrig varit i en stadsdel som den tidigare. Bred spårvagnsgata med gräs. Stora, gamla, fina trähus och människor som kändes som från en annan värld. Jag var bara där en gång, fastän jag tyckte att det var mysigt där, fastän jag tyckte att kompisens mamma var snäll och att deras hus var jättefint. Att de hade en jättefin hund.

Det var första gången jag förstod att min förort inte var hela världen. Det fanns andra ställen och andra världar. Jag åkte inte hem till den där tjejen igen. Jag passade inte in, eller kanske blev det lättare av att inte se den där andra världen. Jag kan fortfarande inte minnas eller förstå hur det gick till att jag överhuvudtaget blev kompis med henne, tjejen från en annan värld. Var jag ens kunde ha lärt känna henne.

Jag minns också hur jag långt senare gjorde allt för att mina egna barn skulle växa upp i en annan verklighet. I den där tjejens verklighet, eller någon annans, bara inte min.

Och ändå. Allt var ju inte svart. Jag minns att jag fångade grodyngel i en sjö och att jag åkte pulka ner för en lång brant skogsbacke. Jag minns att jag byggde en igloo under en riktigt kall vinter. En igloo som stod i flera veckor. Jag minns att jag spelade pingis med min pappa. Jag minns att min mamma hämtade mig från förskolan. Vi hade samma procedur varje dag på väg hem. Jag med min hand i hennes. Som ett mantra varje eftermiddag:

”Mamma kan jag få ett glas saft när jag kommer hem?”

”Vad vill du ha för saft?”

”Jag vill ha apelsinsaft”

”Ja, det kan du få. Men bara ett glas.”

”Ja, bara ett glas.”

 

 

Hej där! Du som är en av alla oss med en förfader/moder som flytt någonstans ifrån och hamnat här. Visst är det lite gött för alla oss som vuxit upp här, eller lyckats ta sig hit och fått hjälp här. Hjälp av medmänniskor. Som har boende och sociala nätverk. Visst är det gött att leva här, att gå på kulturkalas och festivaler, att ha möjlighet till A-kassa och föräldrapenning. Även om det kan vara surt och fattigt ibland.  Inte alla har det gött, ens här.

Visst är det gött att ha fredagsmys eller ligga i soffan och plöja serier på Netflix. Visst?

Jag är så glad att jag lever. Här. Att mina föräldrar klarade att ta sig hit, att pappa inte dog i difteri innan jag var född, att mamma överlevde graviditeten med min syster, under det år det tog att vara på flykt – därifrån och hit.

Att skotten bara träffade pappas hatt när de sprang över gränsen. Att de överlevde flyktingläger och sjukdom. Att de blev så väl mottagna här i Sverige. De var välkomna, de fick hjälp med boende och språk.

Då på femtiotalet. De fick vänner som kunde berätta om det nya landet. De var trygga och jag är tacksam. Utan deras flykt hade jag inte funnits. Mina syskon hade inte funnits. Mina barn hade inte funnits. Utan mina föräldrars kamp genom all skit de tog sig igenom för att komma hit hade ingen av oss funnits.

Jag är så jävla tacksam.

En kunde ju ha varit född någon helt annanstans i världen. Det väljer en ju inte själv.

 

 

 

Så tappar du fyra kilo på en vecka

Så får du en snygg rumpa på 10 dagar

Så rensar du kroppen och går ner i vikt – med vattendieten

Så tränar du magen och fixar strandsäsongen

Så andas du dig lugn

Så går du ner i vikt med grapefrukt

Så hittar du lugnet med meditation – 8 dagarsprogram

Så håller du bantningshetsen på avstånd

Så tappar du fem kilo på en vecka

Så finner du ro med spikmatta

Så lär du dig älska dig själv

4-veckorsprogram för starkare core och tajtare midja

 

Du duger som du är

 

Hur sexig är du? Testa dig själv

Så vässar du intellektet med nya appen

Hur sexig är din partner? Relationstestet du inte vill missa

Forskningen visar: choklad gör dig glad

Extra: Choklad gör dig fet

Senaste nytt: Banta med choklad

Så fixar du håret med choklad – recept på chokladinpackningar

 

Senaste nytt: – 5-2-dieten. Må bra med LCHF-dieten. Hitta balansen med GI-dieten. Få ny energi med Viktväktarnas program – tappa kilon på köpet. Expressdieten – när du vill komma i festklänningen snabbt! Flygvärdinnedieten gör dig slank på rekordtid. Geléhallondieten. Ät dig mätt och gå ner i vikt med kålsoppedieten!

Kräks!

Hejdå

Kommunikation i dag är inte vad den var förr. Funktionen med frimärken och brevlådor till exempel. Inte självklar i dag. Inte heller sambandet dem emellan. Jag tänker tillbaka på ett telefonsamtal med en femtonåring jag hade på jobbet för något år sedan:

Jag: ”Du måste posta svarstalongen så att vi kan registrera ditt svar”
15-åring: ” Gah, öh – vaddå posta, asså jag pallar inte, jag fattar ingenting av det här.
Jag: ”Jo men, alltså du måste skicka in svaret, kryssa ja eller nej på lappen du fick, sätta på ett frimärke, lägga lappen på brevlådan så vi får ditt svar.”
15-åring: ” What – vaddå frimärke, vaddå brevlåda, va e de? asså jag fattar ingenting, det är bättre du pratar med mamma.”

Fem minuter senare, efter lektion med motvilligt nyfiken 15-åring om brevpost som kommunikationsmedel:

15-åring: ”… jag har alltid undrat vad dom där lådorna är till för… så jag går bara till affären då och säger att jag ska ha ett frimärke, så vet dom vad det är?” Och så får ni det? Coolt. ”

 

Det är gött att bli äldre. Jag nu har uppnått den fantastiskt sköna ålder då jag slipper en hel massa saker.

Exempel på saker jag slipper:

1. Bli upptryckt mot skåpen i högstadiet och tafsad på.
2. Bli upptryckt mot skåpen i gymnasiet och tafsad på.
3. Bli kallad fitta eller hora eller annat smått och gott.
4. Få höra att jag går och visar upp mina tuttar.
5. Få höra att jag har för hängiga tuttar.
6. Bli tafsad på i köer på krogen.
7. Bli tafsad på vid trängsel på bussen. Eller tåget eller spårvagnen.
8. Bli hånad av gubben utanför ICA för att jag ser glad ut.
9. Få höra att jag ser för sur ut och att jag borde le mer.
10. Tvingas inse att ett nej inte är ett nej.
11. Bli tafsad på i busskuren.
12. Bli först dumförklarad och sedan fråntagen kredden för något jag gjort, när det sedan visat sig vara bra.
13. Få höra att jag borde klä mig mera sexigt.
14. Få höra att jag är för smal.
15. Få höra att jag är för tjock.
16. Bli erbjuden att sälja mina tuttar (vilket jag f.ö gärna gjort om det var möjligt).
17. Inte (i lika hög grad) bli tagen på allvar hos läkaren utan få höra att eventuella sjukdomar har med mensen att göra.
18. Bli sedd som en dålig människa för att jag har ett liv fastän jag är mamma.
19. Få frågan om vad jag kostar för att jag råkar befinna mig på en viss gata.
20. Få frågan om vad jag kostar för att jag råkar befinna mig.
21. Inse att ett nej inte är ett nej

    Så gött!

Ja, så kan ni kalla mig. Efter många års yogautövande och efter de senaste årens revolutionerande upptäckt av förmåga till lugn och fokus, i kombination med behovet av att måla en sommarstuga, kan jag nu titulera mig Dansar Med Getingar. Vi hade köpt färg för flera tusen kronor. Stugan skulle målas. Först skulle den skrapas och tvättas. Sedan grundas på det bara träet och därefter målas två gånger. Det vill säga totalt fem aktioner per vägg.

Stugan hade dessvärre hyresgäster. På ena kortsidan fanns två getingbon under takpannorna, ett på vardera gaveln. På andra kortsidan fanns två getingbon innanför panelen i väggen. På framsidan fanns ytterligare ett bo under takpannorna och på baksidan fanns ett bo i stupröret. Sex getingbon fulla av getingar. Sex getingbon och fem åtgärder på varje vägg. Det innebar trettio intima möten med våra hyresgäster. Som i vissa fall hade sin huvudentré direkt där vi skulle måla.

Tvättandet gick bra. Högtryckstvätt på tryggt avstånd och borstar med skaft. De var sura som satan, men vi stod på behörigt avstånd och blåste på för fullt. Sedan skulle det skrapas. Skrapandet var värst. Det var ett ”hit and run”-projekt. Vi smög fram i bredd, höjde ljudlöst våra skrapor och skrapade utav bara helvete i femton sekunder innan hyresgästerna argt stormade ut. Då backade vi, som ninjas långsamt och hemligt undan, synade eventuella skador och inväntade nästa öppning för attack. Sedan åter samma procedur.

Därefter var det dags att grundmåla. Vi hade nu klarat av tolv av trettio möten med våra hyresgäster. Vi målade stort och snabbt med grundfärg på alla bara ytor.  Sedan retirerade vi och lade upp en strategi. Vi började med kortsidorna. På gavlarnas högsta delar arbetade vi i par. En av oss stod högst upp på den höga, otroligt vingliga stegen med pensel och färg i händerna. På marken nedanför stod den andra och spanade. Spanade och ropade ”Höger baksida vad”, eller ”Höger axel”, eller bara ”Stå still”. Målaren målade mycket långsamt och mycket kontrollerat. Vid varje rop nerifrån marken blev målaren blixtstilla tills det kom klartecken.

Jag målade ena gaveln. Där hade getingarna två huvudingångar. Vi utvecklade i tyst samförstånd en deal. Jag smög upp på stegen, ljudlöst, med en pensel i ena handen och en hink färg i andra handen. Jag målade mycket tyst och mycket långsamt. När en geting tittade ut slutade jag. När jag slutat flög getingen iväg. Jag fortsatte måla. Tills jag såg att getingen skulle in igen. Då slutade jag igen. Så höll vi på, getingarna och jag. Några gånger hade jag flera, kanske fem eller sex getingar runt mig där jag stod på stegen, blixtstilla med penseln i ena handen. Som värsta yoganinjan. Men vi höll vår deal. De lät mig måla och jag lät dem ha centimetern närmast sin entré omålad.

Nu är vi kompisar med vissa reservationer. Men nästa år får de ingen inbjudan, trots att de lärt mig mycket om fokus och yoga i praktiken. Mitt bästa tips till er är detta: Tandkräm som hjälp på getingstick slår allt. Bara att kleta på, så fort som möjligt och låta stelna på huden.

Over and out from Dansar Med Getingar