Regnet öser ner. Eller regn och regn, det liksom mer häller ner från himlen. Rios gator spolas bort av regnvattnet och människorna ger upp försöken att hålla regnet borta från kropp och kläder. Det är februari, det är varmt. Regnet är också varmt. Det är fest på gatorna, det är karneval. Vi sitter på en restaurang under tak och väntar på att det ska avta. Under tiden tjocknar gatorna av människor. Det är karnevalens första dag. Vi har köpt dyra biljetter, 1200 kronor för att få se sambagrupperna. De största och de bästa, som vi nördigt lyssnat in oss på så många år, som vi spelat och försökt bli lika bra som.

Om det bara kunde sluta regna lite.

Det gör det inte. Till slut inser vi att vi är tvungna att ge oss i väg om vi ska hinna. Med vattnet rinnande över ansikte, kläder, kropp och flip-flops plaskar vi fram mot tunnelbanan som ska ta oss till platsen för karnevalståget. Gatorna fylls av fler och fler människor som vallfärdar mot tunnelbanan. De flesta i flip flops och genomskinliga regnjackor, som en pilgrimsvandring i plast.

När vi närmar oss tunnelbanan är det svart med folk som trängs, trycker på och försöker komma ner. Som om jag skulle gå ner där. Aldrig i livet! Vi försöker få en taxi i stället. Ingen plockar upp oss. Vi är fem personer, för många för en taxi och för våta. Vi går envist vidare längs de vattendränkta gatorna, viftandes med händer mot taxibilar, allmänt modstulna. Men ändå tappert med humöret uppe.

Tappert och med humöret uppe slåss min hjärna med något som växer där jag går längs gatan, där jag plaskar fram med vattnet rinnande över ansikte och kropp. En  bild som växer fram. Bilden av mig själv, inne i en torr lägenhet med AC, med en stor kopp te, invirad i ett stort fluffigt badlakan. De torra, mjuka fötterna på bordet och blicken fäst vid tv:ns direktsändning av karnevalen. En bild som bara växer och växer trots alla tappra försök att med mitt uppspjälkade humör hålla den borta.

30 minuter senare. Framför tv:n, invirad i en stor handduk, med min kopp te och fötterna på bordet. Jag ser tydligt på den stora skärmen hur regnet piskar ner på dansare, musiker och publik. Tekoppen värmer i handen. Jag tänker på hur det kan komma sig att jag betalat 1200 kr för att inte gå på karnevalen i Rio. Och hur det kan vara så att det var värt det, trots kommentaren från resans största sisu: ”Ja, jag tänker i alla fall inte betala 1200 kronor för att INTE gå på karnevalen”.

Utanför piskar regnet vidare.

Kallbadet, ”Kallis”, är nog det bästa med Malmö. Här samlas kvinnor i alla storlekar, åldrar och variationer. Kvinnor med ett bröst, utan bröst, med piercingar både här och där. Kvinnor täckta av tatueringar, kvinnor i alla färger, former, storlekar, rynkor och skrynklor. Kallis är terapi för alla kroppsstörningar, ätstörningar eller allmänt missmod. Här är det bara härligt, varmt, skönt och kallt på samma gång. På Kallis får kroppen vila från sjuka ideal.

På Kallis pratas det om allt mellan himmel och jord, ingenting är heligt. Jag ligger och slumrar och lyssnar på tantgänget intill. De sitter på sin vanliga bänk och behandlar veckans händelser. Som de gör varje vecka. De pratar om trädgård, barn och barnbarn, hur de inte ber om ursäkt för sig längre och hur de badar även på vintern för att hålla sig pigga. Tre grader är den mest perfekta temperaturen. ”Ja, men du vet – de där gubbarna, de måste man hålla kort.” ”Men han Martin, han är ju för rar. Fast, vet du, häromdagen så sa jag till honom att …” Tanterna pratar på, högt och ljudligt och jag slumrar vidare. Det är så skönt att bara ligga här och somna till lite. Så plötsligt hör jag en av tanterna säga: ”Vänta, jag ska gå och hämta tatueringarna.”

Jag är med ens klarvaken. Tatueringarna? Menar de sådana där gnuggisar som låg i tuggummipaketen när barnen var små? Min bild av tanterna blir plötsligt märklig. Menar de riktiga tatueringar? Eller är ”tatueringarna” ett kodord för något annat. Kanske en fickplunta med gammeldansk? Eller medsmugglade småkakor. Kaffemuggar. Medhavd förtäring är förbjuden på Kallis, så något sådant vore rimligt. Jag slumrar vidare. ”Man måste ha torr hud när man tar på dem.” ”Du får inte ha solkräm under, du måste gå och tvätta bort det först.” Ja, och så ska huden vara helt torr.” Rösterna försvinner och jag slumrar till igen.

Nästa gång jag vaknar till är det tyst. Jag gnuggar ögonen och sätter mig upp, tittar åt tanternas bänk. Där sitter de. Fem tanter i 70-årsåldern med silver- och guldfärgade tatueringar över hela kroppen. På överarmar, underarmar, bröstkorg, i ansikte och på ryggen. Tatueringar formade som egyptiska hieroglyfer, som halsband, hjärtan och annat smått och gott. Tanterna sitter med korsade ben, med armarna i kors över knäna. De sitter raka i ryggen, blundandes med sina ansikten vända mot solen. De sitter stolta och mycket nöjda. Deras tatueringar glittrar i solen och de är alldeles, alldeles tysta.

Jag älskar Kallis.

Det var ingen konsertlokal. Det var mer ett vardagsrum. Någon hade ställt upp en mikrofon, ett trumset och ett par förstärkare i ett hörn. Både golv, väggar och tak var målade i svart. Det var glest med människor i rummet.

I hörnet, bakom mikrofonen stod Freddie. I bar överkropp och med en blå strålkastare mot sig. Jag hamnade längst fram, bara någon meter ifrån. Han var skrämmande och jag minns att jag kände mig rädd. Han såg nästan utomjordisk ut. Jag minns ingenting av bandet, men jag minns Freddie. Och jag minns hur overkligt skrämmande det kändes att stå där, precis framför.

Det var skrämmande tills de började spela och han öppnade munnen. Vilken röst. Från avgrundernas avgrund och skogstjärn i gryning eller klippor i sol. Eller vissnande löv. På samma gång. Så jävla vackert.  Jag minns hur jag sögs in i den där rösten och den där musiken. Hur Freddies röst fyllde hela rummet och alla som var där. Helt. Magiskt.

Gåshud i hjärnan och tårar i hjärtat.

Detta måste varit innan jag visste något om bandet Lädernunnan och helt säkert innan Blue for two. Freddie sjöng i ett vardagsrum, i en lägenhet, i en port i det gamla Linnéstan med alla ockuperade hus.

Hans röst har följt mig från det där vardagsrummet genom livet och musiken. Från We are the freaks till Ögat sover. Freddie, som strök förbi i sin långa skinnrock på svartklubbar, spelningar och fester. Det gick många rykten om Freddie. Han var bara vaken på nätterna. Han åt bara hamburgare. Han lyssnade bara på konstig djävulsmusik och var skum. Lite läskig.

Han strök bara förbi, lite som döden i gamla svartvita filmer.

Men ändå. Den där spelningen, i det där vardagsrummet, den där gången för länge sedan betydde så otroligt mycket. Att en människa som kan se så skrämmande ut på utsidan förvandlas till något helt annat. Bara genom att släppa ut det som finns där inne. Något som är så vackert. Något som dödar alla tvivel på att det i slutändan är det vackra som tränger igenom, det vackra som kommer fram och lyfter livet. De som inte passar in, de som inte följer mallen, de som måste kämpa för sin rätt att existera. De som blir marginaliserade och problematiserade. De är alla en del av Freddie röst. Han sjöng för dem och för det vackra i dem.

Freddie Wadlings röst har följt mig genom åren. Tröstat när det varit tungt, peppat när det varit tråkigt och lugnat när det varit stökigt. Det är så oerhört, oerhört sorgligt att hans röst har tystnat. Vila i frid Freddie.

Skolan hade hyrt en buss till utflykten. Skolan i det vackra trähuset som låg så fint på en kulle. Vi skulle åka till Borås djurpark. Jag var nervös. Det var en ”fin” skola, med välkammade barn och jag kände mig som blatteungen från förorten. Eller den jobbiga kulturmänniskan i Majorna. Eller något annat som inte passade in i här, med alla välartade, välklädda och nykammade små barn och deras lika kammade och välklädda föräldrar. Lärarna var också välkammade. Och väldigt välklädda. Jag kröp liksom tillbaka till första klass inuti där jag satt bredvid mitt barn, på mitt säte på bussen.

Vi hade bara några veckor tidigare fått plats i förskoleklassen på skolan till två av de små. Och nu skulle jag följa med på utflykt. Vi hade tagit plats i bussen – alla små barn, alla fina föräldrar, tre mycket välklädda, nästan skrämmande artiga Lärare. Och så jag. En av av Lärarna bjöd fram de barn som ville komma fram och sjunga en liten vårsång i mikrofonen. Det var det några som ville. Det blev en välkammad Idas sommarvisa och något mer som jag inte minns.

Sedan hände det. Mitt underbara, väldigt egensinniga, okammade och inte så prydliga barn, gick fram till Läraren. Alla hårstrån reste sig på min kropp, pulsen steg. Jag kände mitt barn mycket väl. Jag gjorde snabba överläggningar med mig själv. Skulle jag hoppa ut genom fönstret? Skulle jag springa fram till mikrofonen och rycka den till mig och sjunga en sommarvisa? Skulle jag kasta mig över mitt barn? Sedan bära tillbaka barnet till sin plats? Eller skulle jag bara ställa mig upp och bara skrika?

Men allting hände för fort. ”Nej, men så roligt”, sa Läraren, ”vill du också sjunga en sommarvisa?”. Läraren gav mikrofonen till mitt nickande barn. Mitt lilla barn som sedan vände sig mot alla oss andra i bussen, tog ett djupt andetag och sjöng: ”Hela skolan står i lågor, hoppas hela skiten brinner upp”.

Det blev ganska tyst.

Jag är i stugan och jobbar. I dag vaknar jag supertidigt och sätter mig vid köksfönstret med en kopp kaffe. Tittar ut över sjön. Det är så vackert här, med sjön och skogen framför näsan. Utanför fönstret går en liten grusväg. Det är sällan särskilt mycket trafik på den. Men jag har missat något. Rusningstrafiken kl 05.17! Då händer det grejer på grusvägen. Först är det bara en katt. Katter som springer i trav ser roliga ut. De ser ut att sväva precis ovanför marken med fötterna som paddlar under sig. Efter katten kommer en igelkott. En liten stund senare det en padda. En stor! Jag lovar-  jag ser den ända från fönstret. Utan kikare.

Efter paddan är det uppehåll en liten stund. Jag dricker mitt kaffe och tittar ut över sjön. Det är magiskt. Sedan kommer haren skuttande, lite lugnt och långsamt fram längs grusvägen. Haren är större än katten. Ganska mycket större faktiskt.  Det har jag aldrig tänkt på att de kan vara.

Sen kommer Bambi. Och Bambis två kompisar. De går kanske lite mer vid sidan av grusvägen, men ändå. Värsta rusningen.

Några som håller sig undan rusningstrafiken men ändå avslöjar sin ankomst är tranorna som landar i sjön. De tar fågelvägen i stället för grusvägen om en säger så. Och det är så jag säger det eftersom jag är från Göteborg.

Lite senare blir det ännu mer spännande. Jag har en deadline 09:00, en text ska mejlas, men nätet är så dåligt här. Jag brukar dela nät från telefonen men den visar på noll mottagning. Så klockan 09:00 springer jag själv omkring på grusvägen som ett spännande djur på landet, i foppatofflor, pyjamas, datorn i ena handen och telefonen i andra. Det hjälper inte. Jag får ta mig upp på berget genom skogen i samma utstyrsel och på samma vis. Till slut lyckas jag få i väg texten och går hem igen.

Djurlivet här är spännande.

Min vän. Min smarta, vackra och trasiga vän med det långa, långa håret. Som lämnat en sekt. Som är vilsen. Som alltid tagit hand om alla andra och allt omkring sig. Som till slut kraschat.

Min vän som nu försöker gå ut och gå en stund varje dag fastän det känns oöverstigligt. Som går till Pildammsparken för att det är viktigt och bra med lite natur.

Som bestämt att i dag ska hon gå tre varv runt stora dammen.

Det första varvet är det ett gäng män i 30-års åldern, som skannar henne med blicken, skrattar lite. ”Du vet om det va?” säger de. Hon tittar, lite förvirrat upp. Djupt inne i sina egna tankar och sin egen smärta. ”Vaddå?” säger hon. ”Du vet om det va?” säger de igen. ”Vaddå vet om, vet om vaddå?” De skrattar bara. Min vän går vidare, med deras blickar och visslingar i ryggen. Undrar vad de menade. ”Du vet om att du är snygg!” ropar de efter henne.

Det andra varvet är det en man i fyrtioårsåldern. Han kommer gående mot henne på grusvägen. När han ska gå förbi min vän stannar han framför henne, blockerar vägen. ”Vad kostar du?” frågar han. ”Vad sa du?” frågar min vän. ”Vad kostar du”, säger han igen. ”Du är billig va? Men jag gillar dig, jag vill ha dig. Vad kostar du?” ”Lägg av” säger hon och går vidare, puttar undan honom och går fortare. Kaos i hennes huvud och gråten i halsen. Hon ångrar att hon gick ut. Han går efter en bit och fortsätter med sina kommentarer.

Det tredje varvet bestämmer hon sig. Hon ska gå färdigt sin promenad. Hon bestämer sig för att gå rundan genom skogen i stället- för att slippa möta dem igen. Det sista varvet för hon vägrar att ge upp och gå hem. Hon ska göra sina tre varv.

Det tredje varvet, i skogen är det en man som följer efter henne. Stannar när hon stannar, följer henne genom genvägarna över stigar. Frågar henne vad klockan är och säger att hon är fin. Att han skulle vilja träffa henne. Hon börjar småspringa och han springer efter. En bit. Tills hon ger upp och springer ut från parken. Tills hon ger upp och går hem.

Hon går inte till Pildammsparken mer.

Hade ställt klockan på sju för att komma i gång med arbetet riktigt tidigt. Planen var att arbeta med examensarbetet hela dagen, verkligen gå in för det hela för att komma igång. Hittills har det gått enligt följande:

Stängde av väckarklockan och sov vidare.
Gick upp, drack kaffe och tänkte på räkningarna.
Kokade ägg.
Diskade.
Drack mer kaffe.
Letade upp alla räkningar, städade samtidigt skåpet där jag bland mycket annat förvarar räkningarna.
Betalade räkningar.
Gick igenom min skattesedel.
Deppade lite.
Letade efter mitt nya oaktiverade VISA-kort.
Ringde och spärrade mitt nya oaktiverade VISA-kort som jag inte kunde hitta.
Åt ett ägg. Drack mer kaffe.
Bytte om till träningskläder.
Gjorde lite styrketräning på golvet.
Gjorde lite yoga.
Uppdaterade programvara i dator, mobil och padda.
Samlade i hop alla böcker jag kanske vill använda i dag.
Skannade lägenheten på överstrykningspennor.
Sorterade överstrykningspennor i färgskala på bordet.
Hittade ett gammalt örhänge. Bestämde mig för att återuppliva ett gammalt igenvuxet hål i örat.
Tog fram is och gjorde ett hål i örat.
Åt lite müsli.
Borstade tänderna.
Sminkade mig.
Gjorde mer kaffe.
Satte mig vid datorn.
Skrev ett blogginlägg om prokastinering.

Men, dagen är fortfarande ung. Nu ska jag bara kolla facebook, sen kör jag!

Spårvagnsplinget
Måsljuden (!)
Gråsparvsorkestern i buskarna tvärsöver
Båttutorna
Spårvagnsrasslandet
Spårvagnsinbromsningar

Stugorna i Sjöbergen
Ängårdsbergen
Stora Amundön
Cykelvägen till Stora Amundön
Naturen runt Delsjön
Stugområdet i Sisjön

Den där ängen med backar och äppleträd, intill det höga berget där klättrare brukar klättra. Där jag lekte. Den som jag inte kan hitta längre.

Palmhuset
Utsikten från Masthuggskyrkan
Utsikten från Sjöbergen
Luftballongerna som plötsligt seglar förbi utanför fönstret. Ljudlöst.
Alla sköna häng i Majorna.
Promenaden längs vattnet från fiskehamnen till Nya varvet.
Utsikten från lilla fönstret i replokalen på vinden i Musikens Hus.

Musikens Hus

Lukten i fiskehamnen
Lukten i Änggårdsbergen
Lukten i min trappuppgång när Gina lagar mat
Lukten från kullerstenarna på gården när det regnar på sommaren.
Lukten från franska bageriet

Lukten på min vind.
Lukten i min lägenhet
Lukten av mig själv.

På hotellet i Paris fanns ingen frukostmatsal. I stället skulle vi  beställa frukosten till rummet. Det gick halvbra.

Dag 1:
Vi beställde: Två frukostar med två stora kaffe, med betoning på stora.
Vi fick: Två frukostar med juice och två stora kannor te.

Dag 2:
Vi beställde: Två stora kannor kaffe.
Vi fick: En stor kanna varm mjölk, en liten kanna kaffe, en kniv.

Dag 3:
Vi beställde: Två kannor kaffe, med kall mjölk vid sidan av.
Vi fick: En baguette, en croissant,  en kniv, honung, marmelad. Två kannor kaffe. Ingen mjölk.

Dag 4:
Vi beställde: Frukost och kaffe.
Vi fick: Frukost och kaffe. Ingen kniv eller sked eller annat redskap. Inga muggar.

Dag 5:
Vi beställde: Kaffe
Vi fick: Juice, marmelad, honung och kaffe. En kniv. Ingen mjölk.

Hon hette Daisy och bodde vid ett litet museum vid världens ände. På en liten ö utanför Auckland, Nya Zeeland. Vi visste ännu ingenting om Daisy. Vi var fortfarande adrenalinstinna efter incidenten med den skrämmande kossan, men vi trampade vidare mot museet. Runt kullriga grusbackar och steniga rös. Genom fler raksträckor och backar. Längs hagar med betande ulliga lamm (men inga kor). Till slut såg vi skylten till museet. Vi ledde cyklarna den sista biten.

Daisy kom och mötte oss. Daisy var ett får. Hon gick in och ut i museet, hängde vid rastplatsen om det var någon turist där. Strosade runt. Man skulle kunna säga att Daisy var ”the gatekeeper”. Bakom museet fanns ännu en attraktion. Underjordiska kulvertar – en rest från andra världskriget. Man kunde betala en slant och få en guidad tur därnere. Eller så kunde man smita ner utan att betala och själv gå en tur därnere, utan guide. Vi började vid museet. Daisy gick glatt med oss mot entrén. På en bänk intill satt en kvinna och muttrade: ”Jävla idioter, turister, idioter.” Hon tittade upp på oss och sa ”Jaha, ska ni också smita ner i kulvertana och gå vilse kanske? Alla ni idiotturister som inte fattar att det är stort och mörkt och att man inte ska gå ner där utan guide. Sedan står ni där och skriker på hjälp och vill att jag ska hämta er. Jag borde lämna er där nere, det är vad jag borde.  Jädra turister… Jaha, vad vill ni? Ha en guidad tur i kulvertarna? Det kostar fem dollar.” ”Ähh… nej” stammade jag fram, ”vi vill nog bara in och titta i museet. Jag tror inte vi hinner med kulvertarna”. Kvinnan fortsatte muttra men vi fick köpa vår entrébiljett.

Daisy gick med oss. Museet (som i själva verket var ett gammalt hus på ca 30 kvadratmeter) var dammigt och fullt med spindelväv och innehöll gamla fotografier av byggandet av kulvertarna. Vi tittade noga och allvarsamt på varje fotografi. På en av textskyltarna som satt intill varje bild, stod att läsa att kulvertarna byggts för att försvara Auckland mot fiender. Öns ände låg bra till för detta ändamål. Ön låg också ganska isolerat, precis som hela Nya Zeeland. Vilket kanske var avgörande för det faktum att informationen om att kriget var över inte nådde militäranläggningen på ön. De fortsatte bygga på kulvertarna ett par år till.

Sedan cyklade vi hem igen. Vi hoppade av cyklarna och gick förbi hagen med kossorna. Lugnt och stilla.