Efter en intensiv dags läsande av vetenskapliga artiklar på engelska, liksom nedtryckta i halsen, sedan manglade och analyserade, reser jag mig likt Leonardo di Caprio upp ur dyn. Sargad och knäckt. Men ändå. Vetenskapen stoppar mig inte. Bloggandet ska fortgå. Jag stirrar vetenskapen i vitögat och vägrar ge upp. Borstar av mig dess grizzlybjörnar, drivis, slajm och blod. Häller upp ett glas vin. Andas ut. Och så – surprise! Här kommer ännu ett ovetenskapligt inlägg. Om ni har tröttnat på mig är det okej. Jag har inte tröttnat. Särskilt inte på det gröna landet på andra sidan jorden.
I det där landet, på den där ön så långt bort det går att komma från oss. Innan man är på väg tillbaka mot oss igen. Nya Zeeland. Landet med de gröna kullarna, turkosa havet och pingviner. Kiwifåglar. Allt i ett. Där var vi. Vi befann på en ö, Waikiki Island, en bit utanför Auckland. Vi hade hyrt cyklar och skulle ta oss från ena änden av ön till den andra. En cykeltur på sex timmar. Längs kulliga berg och dalar, stränder och hagar med får.
En halvtimme från mål tog asfalten slut och vi cyklade vidare över stenar och grus. Genom dalar och kullar, skogar och fält. En lång raksträcka, lång nerförsbacke och sedan lika lång uppförsbacke. Jag stannade till på krönet, innan backarna. Ville hämta andan innan jag satte av nerför. Ville ta lite bilder. C cyklade vidare. Ner för den långa backen, fort så att dammet yrde runt hjulen. Jag tog upp kameran. I hagen till höger gick kor. I kameralinsen såg jag hur en av korna började springa. Hur den sprang längs med staketet mot grusvägen, hur den plötsligt tog ett skutt över en hopfallen bit av staketet och satte av efter C på den dammiga grusvägen. I kameran kunde jag se hur C vände sig om på cykeln och plötsligt började trampa för sitt liv. Med en jagande ko i hasorna. En ko som glad och lycklig äntligen fått en kompis att leka med. Att leka jage med. Där, på en ö på Nya Zeeland. Jag funderade snabbt över om kossor kan vara farliga och fick lite hjärtklappning där jag stod på mycket tryggt avstånd. Kossan jagade C hela vägen upp för backen. Sedan tröttnade hon och började lufsa ner igen. Ner mot hålet i staketet och in till sina ko-kompisar igen. Stilla tassade jag ner för backen, smög förbi hålet i staketet och tog mig sakta, sakta upp till andra krönet. Kossan hade tröttnat på leken och bevärdigade mig inte med en blick.
C var skärrad men uppspelt. ”Såg du? Jag blev jagad av en ko! En ko!”
Leonardo di Caprio, släng dig i väggen. Vad är en grizzlybjörn i Kanada jämfört med en ko på Nya Zeeland.
