Vi är i Polen för att spela på en festival som går under namnet Przystanek Woodstock. En festival med runt 400 000 besökare i en liten polsk by. Konceptet på festivalen är samma som för originalet – gratis och öppet för alla, peace and love. Vi är där i fyra dygn, spelar varje kväll och det är helt galet. 400 000 personer med snittålder 18 år och en jättestor mudpit en liten bit från den största scenen. En brandbil står mitt i publiken och sprutar ut vatten över publiken. Det är varmt. Det är den största publik jag någonsin spelat för och helt säkert den största jag någonsin kommer att spela för. Om nu inte Ragata goes world wide. När Clawfinger spelar klättrar vi backstage upp i ställningarna runt scenen. Det ser märkligt ut däruppifrån. Några få små människor som springer runt på scenen och hundratusentals människor framför scenen som skapar virvelmönster i moshpits och blir avsvalkade av brandbilens vattenslang.

Hundratusentals festivalungdomar på en fyradagarsfestival som sedan ska åka därifrån. Det ska vi med. Vi ska till Warzawa. Men vi är förberedda och har köpt den dyraste tågbiljetten på det finaste tåget och verkligen försäkrat oss om att vi ska slippa kaoset med alla festivalkids på åttatimmarsresan.

Om det inte vore för att alla tåg är ersatta av något som liknar boskapsvagnar med helgjuten hårdplastinredning. Våra biljetter är totalt ointressanta, mannen i uniform på perrongen bara skrattar och vi blir uppfösta på ett av tågen tillsammans med alla, fortfarande fulla och efter fyra dygns festival och tältliv inte direkt hallondoftande kids. Jag kastar mig på ett imponerande tantvis över närmsta sittplats, hysteriskt rädd att tvingas stå och trängas med en massa jobbiga och fulla kids i åtta timmar. Nöjd med min plats suckar jag och tittar ut på perrongen. En man står och blänger på tåget med en stor hink i handen. Han ser arg ut.

Tåget är fullpackat och dubbeldörrarna ska just slå igen. Det är då det händer. Mannen på perrongen lyfter hinken och hivar innehållet rätt in i tåget, rätt på alla ungdomar som står och trängs. Hinken är full av skit. Ja, skit – som i bajs som har legat i en Bajamaja på en festival i fyra dagar. Som rinner ner över kidsen, längs väggen och fönstret, över deras packning och ut på golvet. Bara sekunder senare stängs dörrarna och tåget rullar ut från perrongen.

Till Warszawa tar det åtta timmar. Det är ett no stop-tåg och tydligen är det bara bemannat av konduktören. Det är något som är fel med värmen för ur de säten av hårdplast vi sitter på strålar hetta i den redan sjukt varma vagnen. Kidsen ute i gången som fått allt bajs över sig hjälps åt att försöka få bort så mycket som möjligt, torkar bort med kläder som de sedan lägger i påsar. Men det rinner fortfarande längs väggen. Naturligtvis går det inte att öppna något fönster, det finns ingen nödbroms och även om det finns en slags toalett finns det inget vatten eller papper och ingen dörr att stänga. Inte en enda gång kommer någon för att se biljetter eller annat.

I åtta timmar sitter vi där, medan tåget skramlar fram genom Polen. Blickstilla sitter vi i bajslukt och spyor och gammal fylla. Sedan stannar tåget precis utanför Warszawa. Dörrarna är låsta och ingen vet vad som händer. Jag har inte rört mig ur fläcken på snart tio timmar. Vi står stilla i en timme innan  tåget börjar rulla igen och till slut händer det – till slut rullar vi in på perrongen i Warszawa, dörrarna öppnas och vi får gå ut. Vi kastar oss ut på perrongen och jag glömmer min väska med pengar, pass och rubbet på tåget. Precis innan tåget rullar vidare ropar ett av kidsen ”Hey – you forgot your bag” och räcker mig den på perrongen. Jag skäms över min inställning mot fulla festivalkids och tackar, nästan gråtande för väskan. Klockan är tio på kvällen och vi har inte ätit något sedan kvällen innan.

Det är den sjukaste och vidrigaste resa jag varit med om. Men ändå. När jag tänker på alla de som är på flykt just nu. De skulle helt säkert byta med mig. Varje minut.