På spårvagnen. Jag står i trängseln och håller mig i en stolpe, rygg mot rygg med någon annan. Jag står med ansiktet mot fönstret vid spårvagnens vägg. Lurarna är intryckta i öronen, in i mig strömmar musik skapad av dig. Jag tittar ut genom fönstret. Där ute blir dagen till kväll.

Jag står i mitt eget universum medan känslorna strömmar inuti. Står och håller mig i stolpen bland alla människorna här.  Din sång skär som en rysning genom mitt universum och det tar energi att stå kvar. Känna utan att falla. Jag lyssnar med tårar som bränner bakom ögonen, men inte för att jag är ledsen. För att jag älskar. Bara det.

Så fastnar min blick på ett litet klotter på väggen. Med spritpenna står där ditt namn. Med darriga, ojämna bokstäver. Några få bokstäver skrivna av ett barn. Och jag kastas tillbaka, långt tillbaka genom åren, sugs ända dit där du var en gång, där vi var. Där du var liten. Där jag fick lyfta upp dig, krama dig och vara den viktigaste personen i ditt liv. Då för länge sedan.

I mina lurar hör jag din musik. Din vuxna röst. Jag tittar på klottret på väggen, på ditt namn. Skrivet av ett barn.  Inne i mig spränger universum avståndet mellan då och nu.

Men jag ska se dig på Pustervik i kväll. Det ska bli helt grymt.